Hamnen
Texten om Arvika hamn är sammanställd av antikvarie Annalena Nordström och dåvarande kulturnämnden i Arvika.
Vattenvägarna var under forntiden och ända in på mitten av 1800-talet de viktigaste färdlederna. Det var på vattnet som de första människorna sökte sig upp mot våra bygder. Det är invid vattnet som vi idag ser lämningar av boplatser, gravar och fornborgar.
Under medeltiden och fram till 1600-talet var vägnätet outvecklat men det fanns många smala, slingriga, backiga och steniga rid-, klövje- och gångstigar, framför allt över gränsen mot Norge. Fram till år 1846 var näringsfriheten på landsbygden starkt begränsad och i huvudsak förbehållen städerna. I västra Värmland förekom trots detta en livlig och oreglerad handel med Norge. För att stävja denna beslöt statsmakterna år 1811 att anlägga en köpstad invid Kyrkvikens strand. Köpingens läge, med direkt vattenförbindelse med såväl Vänern som hamnstaden Göteborg, medförde att sjöfarten fick en mycket stor betydelse.
Öppnandet av Trollhätte kanal år 1800 och slussen i Säffle år 1837 innebar en kraftig stimulans för hela näringslivet i Västvärmland.
Redan under 1600-1700-talen hade järnbruken i Gunnarskog sina lastageplatser med järnmagasin och bryggor vid stranden intill Mikaelikyrkan. I köpingen byggdes de första bryggorna söder om torget och de omgavs av upplagsplatser och packbodar. Den första ångbåten som anlöpte Arvika år 1841 kunde på grund av högvatten gå ända upp till torget. På 1850-talet uppförde handelsmännen Mebius, Sandelin och Flodqvist tre stora timrade magasin vid det så kallade östra Furunäset. Två av dessa ligger ännu kvar på platsen. 1857 uppförde handlanden W Pihlgren ytterligare ett magasin strax väster därom. År 1869 anpassades slussen i Säffle efter måtten i Göta kanal vilket möjliggjorde att ännu större fartyg kunde gå obehindrat längs hela farleden mellan Göteborg och Arvika.
Genom utbyggnad av stambanorna i landet under 1800-talets senare hälft skapades ett nytt självständigt trafiknät. Efter öppnandet av Nordvästra stambanan år 1871 fick Arvikabygden en möjlighet till förenklade järnvägstransporter. Dessa var billigare, snabbare, säkrare och kunde ske mer regelbundet.
På 1910-talet ökade också konkurrensen av bilar och bussar och år 1928 öppnades trafiken på Dal-Västra Värmlands järnväg, som förband Arvika med Mellerud i Dalsland. Trots detta uppvisade Säffle kanal år 1937 ett nytt trafikrekord med 2 715 passerande fartyg, medförande 285 000 ton last främst ved, stenkol, pappersmassa, sågade trävaror och styckegods.
Då de inre vattenvägarna inte moderniserades i samma takt som väg- och järnvägsnätet fick sjöfarten efter andra världskriget en allt mindre betydelse. Efterhand blev virke det huvudsakliga fraktgodset. Snart blev dock även dessa transporter för omfattande för såväl farleden som för Arvika hamn. Istället ökade oljeimporten och stora cisterner byggdes.
Hamnområdet fylldes med tiden ut med tippmassor och flera verksamheter och företag som inte hade direkt anknytning till sjöfarten etablerade sig i hamnen.
Under åren 1981-82 eldhärjades Centralföreningens stora kornsilo samt två hamnmagasin vid östra Furunäset. Som ersättning för de två sistnämnda uppfördes under åren 1985-86 en restaurang samt en ny byggnad vilken anpassades exteriört till de två äldre kvarvarande timrade magasinen. 1995 genomgick de senare en pietetsfull restaurering.
År 1993 lämnade oljetankern Framvik för sista gången hamnen i Arvika. Därmed sattes punkt för all nyttosjöfart utmed farleden längs Byälven och Glafsfjorden.
En hämmande faktor för sjöfartens utveckling har varit att Säffle kanal och sluss inte har moderniserats och anpassats till den övriga sjöfarten på Vänern och Göta älv. Idag är det endast turist- och fritidsbåtar som nyttjar farleden in till Sveriges innersta hamn.