Utvärdering högt vatten - socialförvaltningen

2001-05-23

Socialförvaltningen kom att på olika sätt beröras av och engageras i arbetet med det höga vattenståndet.

Förvaltningen deltog regelbundet i de dagliga genomgångarna med ledningsgruppen och var därmed hela tiden väl informerad om det aktuella läget. Detta deltagande gav oss även möjligheter till snabba och effektiva överläggningar med t ex räddningsledaren om behovet av åtgärder från förvaltningens sida.

Socialförvaltningen medverkade även inledningsvis i upplysningscentralen. Behovet av direkt medverkan upphörde dock ganska snabbt, varefter vi upprätthöll en viss "jourverksamhet".

Socialförvaltningens representant i den s k POSOM-gruppen försäkrade sig i ett tidigt skede om att det fanns personer som vid behov kunde ställa upp med stöttning till direkt drabbade och allmänhet. Ett 20-tal personer fanns tillgängliga men behövde aldrig sättas in. Förvaltningen tog även initiativ till diskussioner med den psykiatriska verksamheten vid sjukhuset om behovet av ev stödinsatser till befolkningen.

Situationen för äldre och funktionshindrade i drabbade områden följdes kontinuerligt upp av förvaltningens personal. Detta för att tidigt kunna identifiera personer som kunde komma att behöva hjälp och stöd.

Redan i ett tidigt skede togs kontakter med landstinget för att undersöka möjligheterna att få disponera lokaler på sjukhuset om det skulle bli nödvändigt med en utrymning av äldreboendet på Strand. Sjukhuset förklarade sig omdelbart beredda att hjälpa till och när utrymningen senare genomfördes fungerade det mesta på ett mycket bra sätt.

Under översvämningen kom utrymningen av Strand att bli den enskilt största insatsen för socialförvaltningen. Erfarenheterna från denna beskrivs utförligt i bif skrivelse från områdeschef Gullan Blomberg.

JanÅke Hermansson
Socialchef

Rapport angående "Högt Vatten" hösten 2000 - Strand

När vattnet steg fick vi problem med avloppet på gruppboendet. Ett lyckat försök gjordes att plugga avloppet till området och därefter tömdes avloppet med tankbil flera gånger / dygn. Vi fick restriktioner att vi skulle använda sparsamt med vatten, baljor till handdisk inköptes och anhöriga, som hade möjlighet, tog hem tvätten till sig.

Hungriga, törstiga militärer kom in i Gruppboendet och ville ha förtäring och det dröjde lite innan jag kunde lugna personalen med att det fanns en organiserad mathållning för pojkarna. Därmed slutade vi med servering, men nekade heller ingen något de bad om.

Vi förberedde oss i god tid när vattennivån steg genom att kontakter togs med sjukhuset och vi tittade på lediga lokaler på en tom avdelning. Landstingsfastigheter såg direkt till att avdelningen blev röjd och städad. Kontakt togs med kostavdelningen, så att de var förberedda på att vi kunde komma med kort varsel.

Vi fick hjälp från sjukhuset att beställa hem sänglinne och en del kläder till hyresgästerna.

Det ställdes en tvättmaskin till vårt förfogande nere i städavdelningen till ev. privata kläder.

Vi fick en ritning på lokalerna och markerade in var det fanns befintliga taklyftar.

Tillsammans med en pool undersköterska som kände till alla hyresgästerna från både dag och nattarbete, planerade vi in var varje hyresgäst kunde tänkas bo uppe på sjukhuset. I det läget befarade vi att elförsörjningen eller avloppet skulle sluta fungera och att samtliga 38 hyresgäster skulle behöva flytta. Önskemål om eget rum kom från en hyresgäst, men kunde tyvärr inte beviljas i detta läge.
Däremot lyckades vi senare få en expedition tom till en hyresgäst som blev orolig och störande av att ligga bland andra personer.
Ett litet rum användes dagtid till matsal och stod tomt nattetid, ifall någon blev svårt sjuk eller avled under natten. Det behövdes aldrig användas för det ändamålet, men det var en trygghet att ha.

Inför den eventuella evakueringen fick personalgrupperna i god tid ut listor på vad som skulle tas med till sjukhuset. Trots det fick vi hämta en hel del saker i efterhand.

Helgen innan evakueringen hade vi katastrofplanen till hands med alla tel. nummer och vi förvissade oss om att alla kunde nås på sina telefonnummer. På Strand pratade vi med personalen för att veta vem vi kunde ringa till, om det blev en akut evakuering dag eller natt. Kontakt togs också med sjukhusets maskinavdelning för att höra hur jourhavande kunde nås.

Informationen var viktig och fungerade bra under hela tiden. Själv hann jag med att skriva ut en information på egen hand, då jag märkte att den behövdes, sedan kom informationen igång direkt ifrån räddningstjänst 1-2 gånger / dag. Vi fick lägesrapporter på vattennivån och vi fick också veta var det fanns räddningspersonal och militärer dag som natt.

Som chef och administratör var det en stor uppgift för oss att behålla lugnet, så att vår personal kände att läget var under kontroll och i sin tur kunde förmedla trygghet till hyresgäster och anhöriga. Vi kände att vi lyckades i vår uppgift, mycket tack vare den goda informationen. Oro märktes mest hos den personal som kom tillbaka efter att ha varit borta från Arvika eller arbetsplatsen och hade med sig funderingar kring alla rykten som de hört. Under och efter evakueringen försökte vi att vara tillgängliga för frågor på var sitt håll, alltså både på Strand och på sjukhuset.

Besked om evakuering av det lägst belägna huset, Skeppargatan 7, kom under förmiddagen den 22/11. Räddningstjänst ordnade med transporten till sjukhuset och sjuksköterskorna avgjorde vilket färdsätt som skulle användas till hyresgästerna.
Två poliser kom och antecknade namn och personnummer på varje hyresgäst, som skulle evakueras, innan de fick åka. Motsvarande kontroll gjordes inte inför återflyttningen.
Direkt efter lunch hämtades först hjälpmedel och lös egendom och därefter hyresgästerna.
En av våra hyresgäster, som evakuerades den första dagen, hade behov av ambulanstransport och där flockades pressen och hyresgästen exponerades för TV bilder, trots att vi med hjälp av militärer bildade kedja.

Beslutet om evakuering av de fyra återstående lägst belägna husen dröjde till dagen därpå, den 23/11, ca. klockan 13.00 och då hade vi tid på oss fram till kl. 16.00 den 24/11. Evakueringen gjordes på grund av den höga vattennivån och det resterande huset av våra sex gruppboenden bedömdes ligga på en så hög nivå att evakuering ej behövdes.
I väntan på besked om evakuering av de fyra husen, hade vi valt ut två hus, som låg längst ner vid sjön. De hade förberett sig så gott de kunnat och för dem blev det flyttning redan kl. 14.00 samma dag, alltså inom en timmes tid från beskedet. De resterande två husen flyttade dagen därpå vid 13-14 tiden. Den dagen kom några damer från Röda Korset och bjöd våra evakuerade hyresgäster på eftermiddagskaffe.

Besked gavs efterhand till kostavdelningen som ordnade mat utan problem. Televerket kontaktades och ställde upp med kort eller ingen varsel. Försörjningsenheten/Landstingsfastigheter fungerade perfekt och vi fick all tänkbar service via deras receptionist.
Det var ett önskemål att beställningar av jobb skulle ske via kontaktpersoner på sjukhusets administration, medan vår personal pratade direkt med vaktmästarna, när de kom med matvagnen. Ofta var problemen brådskande och kontaktpersonerna var heller inte helt lätta att nå.

Låsbart medicinrum fanns, men användes ej. Vår Mas bedömde det säkrare att ha ett låst skåp för varje hus. Vår egen distriktsköterska tog först beslutet, eftersom vår MAS inte var tillgänglig den dagen. Tyvärr hann vi ej få dessa lås insatta innan det var dags för återflyttning. Inga avvikelserapporter lämnades in på grund av felaktig medicingivning.
För övrigt jobbade snickarna snabbt med bl.a. lås till medicinrummet och insättning av garderober som saknades.

Vi hade inventerat vårt och sjukhusets förråd av skärmar och tyvärr fattades det ändå mellan sängarna. Vi ringde angränsande sjukhus utan framgång. Gamla skärmar hade de skickat till andra länder när draperier hade införts.

Efter evakueringen skulle alla möbler på Gruppboendet flyttas upp på ca. 10 cm höga träklossar med en tjärpappskiva ovanpå. Mattor och allt annat, som fanns på golven, skulle sedan läggas upp på möblerna, så att det inte skulle skadas om vattnet kom in på golven.

Den 22/11 på kvällen ordnades detta av en vaktmästare på kommunen, vem som skickade honom vet vi inte, men detta var inte hans uppgift fick vi veta, och det var heller inget enmansjobb.
På eftermiddagen den 24/11 ringde jag räddningstjänst, eftersom ingen kommit till de resterande fyra husen, som nu var tomma. Fick då besked att militärerna skulle hjälpa till med detta under överinseende av polisen. Poliserna instruerades även om den nyckelhantering som var aktuell.
Efter helgen hade vi kontakt med anhöriga, som varit inne i lägenheterna och sett att inte alla möbler var uppställda på träklossar och vid en kontroll ute i husen såg vi att en hel del av möblerna fortfarande stod kvar på golvet. Jag tog en ny kontakt med Räddningstjänst och det kom än en gång militärer och nu följde vi själva med dem och såg till att allt blev ordentligt gjort.

Pressen var ett för oss ovant bekymmer. De kom tidigt till oss med uppgifter om evakuering och då var det en trygghet att vi hade egen regelbunden information att lita till. Vi ställde upp för intervjuer om våra förberedelser och om hur våra hyresgäster reagerade, men det var problem att hinna med dem, när de under själva evakueringen ville ha uttalanden. Vår avdelningschef fanns tacksamt till hands för dem under den första evakueringsdagen, dagarna därpå var det lugnare.

Inför återflyttningen till Strand ordnades en presskonferens då pressen fick ställa frågor, intervjua och filma.

Besök av Miljöministern och Landshövdingen gjordes innan evakueringen och Kungen kom under evakueringen. Statsministern kom en vecka senare och efter återflyttningen till Strand kom Landshövdingen, bjöd på tårta och underhållning och överlämnade en bok till oss som tack. Senare bjöds vi alla som arbetat med översvämningen på middag och underhållning på Parkhallen av Kommunen.

Ambulanspersonal fanns på plats under evakueringen, ifall någon hyresgäst skulle må dåligt, men allt avlöpte väl. Sista dagen fanns även överstyrelsen för civilt försvar hos oss och filmade, vi visste om att de skulle komma, men de presenterade sig inte.

När beslutet om evakuering kom upplevdes det mest som en lättnad både för personal och för de hyresgäster, som sett vattnet komma allt högre upp mot hus och aqua barriärer. Trots plast och grus över alla brunnar steg det upp vatten även inne i området, så det var gummistövlar som gällde. Strandvägen var sedan en lång tid tillbaka avstängd. Vi tog oss fram med bil till Gruppboendet via en cykelväg uppe vid järnvägen.

Själva flyttningen gick lugnt och stilla och många hyresgäster tog det som en utflykt.

Att bo flera tillsammans gick över förväntan. Endast till en av hyresgästerna fick vi ordna eget rum, på grund av att han störde de andra. En dam som annars aldrig vill lämna sin lägenhet tycktes trivas riktigt bra bland fyra andra damer. Personalen försökte att få en fortsättning på hennes sociala samvaro, efter återkomsten till Strand, men det fungerade inte. För någon upplevdes vistelsen på sjukhuset mycket positivt. Att få sitta ute i korridoren och se på allt som hände och på all personal var ett rent nöje. Tio personal på förmiddagen och lika många på kvällen upplevdes som mycket väl tilltaget, när alla hyresgästerna fanns inom en korridor. Även om husens hyresgäster fanns spridda över hela avdelningen, så fanns det alltid en hjälpande personalhand i närheten. Personalen träffades och lärde känna varandra vilket också var positivt. "Rörigt men roligt" var en stående kommentar.

Återflyttningen var ändå mycket välkommen efter tre veckors evakuering. Aldrig har det egna huset uppskattats som då och alla hade hunnit göra rent och Julfint.
Flyttningen tillbaka till Strand ordnades inte via räddningstjänst utan sköttes från oss, med hjälp av samma Taxi och Färdtjänst som körde under evakueringen.

Personalen ställde upp över all förväntan. Förmiddagspersonalen stannade kvar så länge de behövdes, eftermiddagspersonalen kom in tidigare och även ledig personal hörde av sig och kom in vid behov både under evakuering, återflyttning och till städningen. Erbjudanden om hjälp kom tidigt, långt innan vi fick veta att tiden skulle räknas som kvalificerad övertid. Beslutet om den generösa ersättningen kom, men tyvärr följde inga pengar med beslutet. Även för detta år släpar vi med ett underskott på 100 000 kr på grund av "högt vatten" år 2000.

Uppskattning till personalen visade vi bl.a. i form av smörgåstårtor till varje helglag. Julblommor köptes till alla rum och fönster för att skapa trivsel. Tårtor köptes till Storstädet och maskinavdelning / snickare, receptionen på Landstingsfastigheter och adm. personal fick julblommor som tack för fin service.

När vi fick besked om att återflyttning kunde ske greps vi nog alla av lite panik. Vi kände kravet från både hyresgäster och anhöriga om att snabbt få flytta tillbaka, samtidigt som vi visste hur det såg ut i de övergivna husen. Den snabba utflyttningen innebar att lägenheterna lämnades i ett skick av oordning och personalen gav uttryck för att "nu måste vi få tid för att ställa i ordning innan hyresgästerna kommer tillbaka". Lägg därtill att militärerna i två omgångar gått runt i lägenheterna, lyft upp alla möbler från golvet, rullat ihop smutsiga mattor och lagt ovanpå allt, så kan man lätt förstå paniken hos personalen. I det först övergivna huset hade militärerna flyttat in och de bodde på golvet i Bondköket under hela evakueringen och i alla de tomma husen hade entréer och toaletter använts av militärer och räddningspersonal. Städning av dessa utrymmen ordnade räddningstjänst via en städfirma.
Innan "faran var över" kunde vi inte heller gå in i lägenheterna och börja städa. Kanske hade vi kunnat få börja flytta ner möblerna och börja städningen någon dag innan vi fick klartecken för återflyttning? Vi fick ändå den tid som behövdes och det var viktigt speciellt inför den stundande Julhelgen.

Det första som skulle göras var att än en gång få hjälp av militärerna med att ta ner alla möblerna från klossarna och samtidigt passade vi på att torka golven direkt under de tunga möblerna. Därefter kunde personalen komma in på lediga dagar och städa varje lägenhet, korridorer och bondkök.

En dag kom det två personer och underhöll våra hyresgäster på sjukhuset med sång och musik som uppmuntran. Luciafirande var planerat för Strands del den 12/12 och skedde dels på sjukhuset, dels i hus 17 på Strand. Vi hade vår årliga Julfest den 5/12 som planerat och det var uppskattat.

Onsdagen den 13/12 flyttade hus 7 + 5 tillbaka, torsdagen 14/12 kom husen 3 + 9 och fredagen 14/12 kom hus 11.

Sammanfattning:
Informationen är viktigt bl.a. för att behålla lugnet hos både personal, hyresgäster och anhöriga.
Förbered noga det som går, men var ändå tillgänglig för frågor och problem som kommer.
Ge tid inför återflyttningen.
Det som blev mindre lyckat var militärernas insats med att lyfta upp möblerna på träklossar.

Gullan Blomberg
Områdeschef